TCP/IP
Föregående
Nästa

TCP/IP

Protokollen Transmission Control Protocol och Internet Protocol (TCP/IP) är en standarduppsättning protokoll som utvecklades i slutet av 1970-talet av Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) som ett sätt för att kommunicera mellan olika datortyper och datornätverk. TCP/IP är det som ligger till grund för Internet, och är därför de vanligaste nätverksprotokollen i världen.

Introduktion till TCP/IP

De två delarna i TCP/IP hanterar olika delar av datornätverk. Internet Protocol, "IP"-delen av TCP/IP, är ett anslutningslöst protokoll som bara hanterar att styra paketen med IP-datagram som den grundläggande enheten för nätverksinformation. IP-datagrammet består av ett huvud följt av ett meddelande. Transmission Control Protocol är "TCP"-delen av TCP/IP och låter nätverksvärdar upprätta anslutningar som kan användas för att utbyta dataströmmar. TCP garanterar även att datan som skickas mellan anslutningarna levereras och att den kommer fram till den andra datorn i samma ordning som den skickades från den första.

Konfiguration av TCP/IP

Konfigurationen av TCP/IP består av flera delar som du måste ställa in genom att ändra på den lämpliga konfigurationsfilen, eller genom att använda en Dynamic Host Configuration Protocol-server (DHCP) som i sin tur kan konfigureras så att den ger alla nätverksklienter korrekta TCP/IP-inställningar automatiskt. De här konfigurationsvärdena måste ställas in ordentligt för att nätverksanvändning ska fungera på ditt Ubuntusystem.

De vanligaste delarna i konfigurationen av TCP/IP och deras syften följer här:

  • IP-adress IP-adressen är en unik identifieringssträng uttryckt som fyra decimaltal som sträcker sig från noll (0) till tvåhundrafemtiofem (255), avskiljda med punkter. Vart och ett av talen representerar åtta (8) bitar av adressen, vilket gör att den totalt blir trettiotvå (32) bitar. Det här formatet kallas dotted quad notation.

  • Nätmask Subnätmasken (eller helt enkelt nätmasken är en lokal bitmask, eller en uppsättning flaggor som avskiljer de delarna av en IP-adress som används i nätverket från de som används i det lokala subnätverket. Till exempel, i ett klass C-nätverk är standardnätmasken 255.255.255.0, vilket maskerar de första tre bytesen av IP-adressen och låter den sista byten i IP-adressen användas för datorer i subnätverket.

  • Nätverksadress Nätverksadressen representerar de bytes i en IP-adress som utgör nätverksdelen i en IP-adress. Till exempel, värden 12.128.1.2 i ett klass A-nätverk skulle använda 12.0.0.0 som nätverksadressen, vilket använder tolv (12) för att representera den första byten i IP-adressen (nätverksdelen), och nollor (0) i alla de tre kvarvarande bytesen för att representera möjliga värddatorer. Nätverksvärdar som använder de väldigt vanliga och icke-routebara IP-adresserna som 192.168.1.100 skulle istället ha nätverksadressen 192.168.1.0, vilket specificerar de tre första bitarna i klass c-nätverket 192.168.1 och en nolla (0) för alla de möjliga värdarna i nätverket.

  • broadcast-adress/emphasis> Broadcastadressen är en IP-adress som låter nätverksdata skickas samtidigt till alla värddatorer i ett givet subnätverk, istället för att specificera en speciell värddator. Standardbroadcastadressen för IP-nätverk är 255.255.255.25, men just den kan inte användas för att skicka broadcast-meddelanden till varje värddator på Internet eftersom routrarna blockerar det. En mer lämplig broadcast-adress är en som matchar ett speciellt subnätverk. Till exempel, på det populära klass C-IP-nätverket 192.168.1.0 bör broadcastadressen vara 192.168.1.255. Broadcastmeddelanden skickas vanligtvis av nätverksprotokoll som Address Resolution Protocol (ARP) och Routing Information Protocol (RIP). Gateway-adress En gateway-adress gateway anv DNS-serveradress DNS-serveradresser DNS-servern, den sekund DNS-servern och den terti DNS-servern. F IP-adressern, n/etc/network/interfaces. DNS-serveradresser skrivs oftast via nameserver-posterna i filen /etc/resolv.conf. Finterfaces respektive resolv.conf, genom att skriva f Kom interfaces med f man interfaces Kom resolv.conf med f man resolv.conf

IP-routning

IP-routning är ett sätt att specificera och upptäcka vägar i ett TCP/IP-nätverk som det går att skicka data genom. Routning använder en uppsättning routingtabeller för att skicka nätverkspaket från den som skickar dem till mottagaren, ofta via många nätverksnoder därimellan som kallas routrar. IP-routning är det viktigaste sättet för att hitta trafikvägar på internet. Det finns idag två huvudmetoder för IP-routning: statisk routning och dynamisk routning.

Statisk routning innebär att man manuellt lägger till IP-router till systemets routningstabell, och det görs oftast genom att manipulera routningtabellen med kommandot route. Statisk routning har många fördelar över dynamisk routning, till exempel är det väldigt enkelt att få igång på mindre nätverk, förutsägbart (routningstabellen räknas ut i förväg, och är därför alltid exakt samma som förra gången den användes), och litet extraarbete för andra routrar och nätverksanslutningar på grund av att inget dynamiskt routningsprotokoll används. Det finns dock nackdelar med statisk routning. Till exempel är statisk routning begränsat till små nätverk och skalar dåligt. Statisk routning misslyckas också totalt att anpassa sig till nätverkskrashar på vägen på grund av att vägarna är statiskt bestämda.

Dynamisk routning fungerar bra i stora nätverk med flera möjliga IP-vägar från sändaren till mottagaren och gör använder speciella routningsprotokoll som Router Information Protocol (RIP), som hanterar automatiska förändringar i routningstabellerna så att dynamisk routning blir möjligt. Dynamisk routning har flera fördelar jämfört med statisk routning, som överlägsen skalbarhet och möjligheten att anpassa sig till nätverkskrasher längs nätverksvägarna. Det blir dessutom mindre manuell konfiguration av routningstabellerna, eftersom routrarna lär sig av varandra om deras existens och om tillgängliga vägar. Den här funktionen eliminerar även risken att den mänskliga faktorn infinner sig och orsakar fel. Dynamisk routning är dock inte perfekt, och har nackdelar som ökad komplexitet och extra nätverkstrafik för routerkommunikationer. Det senare ger inte några direkta fördelar för slutanvändaren, men ändå använder nätverkets bandbredd.

TCP och UDP

TCP är ett anslutningsbaserat protokoll, som erbjuder felkorrigering och garanterad leverans av data över det som är känt som flödeskontroll. Flödeskontrollen avgör när strömmen av nätverkstdata behöver stoppas, och tidigare skickade datapaket skickas då igen på grund av bland annat problem som kollisioner, och garanterar därmed komplett och korrekt leverans av data. TCP används vanligtvis för att skicka viktig information som databasöverföringar.

UDP (User Datagram Protocol) är å andra sidan ett anslutningslöst protokoll som sällan hanterar viktig data eftersom det varken finns flödeskontroll eller någon annan metod för att garantera att allt data levereras. UDP används vanligtvis i platser som ljud- och videoströmmar, eftersom det är betydligt snabbare än TCP, eftersom det saknar felkorrigering och flödeskontroll, och i de fallen är en förlust av några paket vanligtvis inte katastrofalt.

ICMP

Internet Control Messaging Protocol (ICMP) är ett tillägg till Internet Protocol (IP), som finns beskrivet i RFC (Request For Comments) #792 och stödjer att nätverkspaket innehåller kontroll-, fel- och informationsmeddelanden. ICMP används av nätverksprogram som ping, som används för att avgöra om en nätverksvärd eller -enhet finns tillgänglig. Några felmeddelanden ICMP kan returnera som är användbara för både nätverksvärdar och enheter som routrar är bland annat Destination Unreachable och Time Exceeded.

Demoner

Demoner är speciella systemprogram som vanligtvis körs hela tiden i bakgrunden och väntar på förfrågningar efter de funktioner de erbjuder från andra program. Många demoner är nätverkscentrerade. Med andra ord har en stor del av de demoner som körs i bakgrunden på ett Ubuntusystem nätverksrelaterade funktioner. Några exempel på sådana demoner är Hyper Text Transport Protocol Daemon (httpd), som erbjuder webbserverfunktionalitet; Secure SHell Daemon (sshd), som erbjuder säker fjärrinloggning och filöverföringsmöjligheter; och Internet Message Access Protocol Daemon (imapd) som erbjuder e-posttjänster.

Föregående
Nästa
Hem